Skaparkraft och glädje

Det drar ihop sig.
Och gatorna här har en igenkänningsfaktor, med en återblickskänsla.

Jag flyttade hit med andan i halsen och efter anpassningsprioriteringar som visade sig falla. Jag flyttar härifrån efter krash och en typ av inkarnation, där nästan varje pinal är aktivt beslutad om, nästan varje förhållningssätt är kritiserat och synat, nästan varje tanke är omformulerat eller nyskapat.
Total Skaparkraft. I var och en. Ursäkterna är många men viljan och bekvämligheterna styr. Magkänslan tycker annorlunda. Eller samma.

IMG_6533

Och ikväll hämtas fåtöljen jag sitter i. Nästa vecka ryker köksbord och en bokhylla. Hon som vill ha sängarna vi sover i till stugan är tacksam om de får stå kvar en månad till.
Bitarna faller på plats.
Suger efter nya platser ökar.

Jag valde eftersom jag såg bilderna skapas. Bilden av ett enklare liv. Inte lättare, men enklare. Bilden av en högtalarkrok utanför köksfönstret och olikfärgade glödlampor i kabel mellan husen. Jag valde för hägringen av lulkagulls alla drömmar. Bokcafét med ett second hand rum och hembakade kakor.
Möjligheterna.

Jag valde eftersom vägen dit kantas av älvornas dalar. Eftersom fantasin kunde släppas lös. Total skaparglädje.

Gemenskapen anas, och livet rullas ut i en parallell form. Många tankar finns kvar att syna och återta.
Men möjligheterna finns. Och hoppet.

Annonser

Vykort

Ibland hade det varit fint med en utomstående osynlig fotograf. En som kunde fånga de där ögonblicken.

Då hade jag kunnat fått ett foto, på en mamma som satte sig längst ut på fåtöljkanten, stickandes några varv på barnets handledsvärmare medan första plåten lussebullar gräddades.
Ett par meter bort hade man sett femåringen med hjälp av en spöket Laban handdocka hålla garnnystanet i handen. Man hade inte hört honom säga hoppa eller sett hur han försökte veva garnet, men två meter från garnet hade man sett en tvååring skrattande hoppa.

De där små vardagsögonblicken, det är de som är knarket.

Krismöte

Sverige är i kris, men jag väljer aktivt att inte följa med i cirkusen. Jag vet var jag står och vilken färg som ligger mig närmast, och att rösta utifrån taktik tror jag är en bortkastad röst för vem vet vilken taktik alla andra följer?

Nej, lättare då att vara egoistisk och välja att inte se bortom sin egen hosisont.
Och min horisont visar inte mycket av Gustav. Det är inte hans, utan mina grejer jag rensar ut. Kastar, ger bort, säljer, men ut ska det, allt som inte behövs. Huset är nog det sista.

Jag börjar hitta hur jag vill leva. Och att leva ett liv där jag ser andras barn mer tid än upplever mina egnas vakentid är absurt. Att dryga ut med studier för att få ledigt för att ladda egna batterier är en annan typ av stress.

Just nu är dagarna fulla av vattkoppor och deadlines så att ens tänka tanken att koka kola eller knåpa julkort är långt bortom horisonten. Eller ja, tanken finns nära men tätt omslingrad med känslan av olust. För två år sen gjordes fransk nougat och förra året saffransfudge. Att första advent passerats utan snöskottning bidrar kanske till känslan, men än mer: det finns inte plats eller ork och det rationaliseras.

Jag vill få välja annat, jag vill, jag vill, jag vill!
Jag vill få välja ett liv där mina barn orkar öva på att vara uttråkade, istället för att genom utmattning kanalisera tårar i vanmakt.
Jag vill ha utrymmet att laga de där kläderna i högen som växer och växer.
Och jag vill ha enklare måsten som är mer existenskopplade. Det är intr okänd eller ologisk forskning som förklarar samband mellan psykiskt välbefinnande och överlevnadskrav. I länder och tider där ens överlevnad och trygghet står i handfast relation med dagens sysslor – jaga mat, skapa värme, hålla barnens sömn trygg från vargen – har tid för psykisk ohälsa inte funnits på samma sätt som nu.

Jag vill ha färre saker, färre men bättre. För att kunna ha färre saker krävs faktiskt mindre utrymme. För att ha tiden hemma krävs mindre förvärvsarbete och därmed billigare boende.

Horisonten får allt klarare konturer och mot den har vi ridit, vi tre, en god stund men planlöst.

Ju mer jag vågar vilja, desto lättare att ringa in det.
Jag vill ju bara vara lycklig.

Och jag, jag röstar helt klart för sittande regerings budget med solklar majoritet.
Gustav får säga vad han vill, men när stora skänken åkte ut och barnens sängar blev enligt önskemål flyttade tillbaka till sovrummet, så skapades ett tomrum som nog lättast fylls med flyttlådor, ändå.

Jag väljer.
Jag väljer ett liv. Ett liv i kvalité, så som jag tror på det. Med så få gifter som möjligt, med utfasad plast och infasad ekologi. Med hållbarhet och handgjort, lokalt och helt enkelt smart.
Jag väljer oss. I kombination med tiden.
Jag väljer att umgås med min familj. På riktigt.

Men jag vet så väl, man kan inte alltid få allt vad man vill ha.

What was ours

Tiden rullar sig själv, rullar ut sig.
Mer betänksam, mindre giftig. Årsdagar har passerat utan tankeverksamhet. Energin återtagen, hjulspåren suddas.
Samvetet rentvättat. Det är bara vi nu.

Hade besök för några veckor sedan.

Pinjeträd och tallar, men Gustavs stövlar står inte längre vid bergvärmen, de håller istället någons fötter torra.
Hade besök i helgen och blev påmind.

Bergvärmens brummande. Bekanta ljud nu, bekanta tankar. Vältrampat golv. Välmarkerade väggar. Som ska målas vita igen, vintern är väl en tid för innefix.

Det pratas mycket nu, om den som inte finns närvarande. Om en pappa, om längtan.

Vad är en pappa frågade jag.
En som leker sa de. Fast det är väl inte alltid så lätt att veta. Inte så förutseende som tidsförändringarna. Som känslan av att, förra veckan, ha mörkt nästan hela vägen till högskolan. Genom skogen efter Grästorp och så var det ljust igen. I relation till idag, när de ville gå upp mitt i tokottan, men medan morgonyogan väckte min kropp gick solen upp och rakt genom frukosten i köket så var det ljust igen.

Vissa saker vet man. Som att tiden är här och mogen. Som att plast och gifter kastas ut och hållbarheten packas ner mentalt. Bopålarna rör sig som av sig själva och den där horisonten rullar in liksom av sig själv. Tidvågorna. Tiden som vågar.

Ett race

Ibland är det så enkelt, som att universum blir för stort och Nuet blir precis lagom.

Dagarna rusar, och hamnar mitt i framtiden, och när framtiden tycks oviss är nuet svårhanterligt.
Så.
Strunta i framtiden och kontexten och runtomkringet. Fokus på nuet och dagen och det som är.

IMG_2794.PNG

Det som är, är öronbedövande. Fyra barn som försöker överrösta varandra, samarbetar och bygger bana. Gör om, gör bättre, försöker förutse och omvärderar.
Som jag.

IMG_2792.JPG

Ljudet går inte att gömma, eller dölja.
Ljuset minskar dag för dag. Rönnbärstid. Och svamp. Höststäda och skörda. Möblera om och börja om. Mindre jobb, mer utgifter, mer ork, mer skratt.
Ett race. Vem kommer först till ljusare tider, vem tar sig igenom alls?

Det är okej.
Snart ringer det på dörren.

Det är för evigt föränderligt, men stundtals magiskt, om än undflyende att beskriva, det där nuet.
Och det statiska, det återkommande.

Just nu är det tyst. Det hörs inga bilar, som annars om kvällen och tidiga natten, eller om några timmar när lastbilar börjat leverera varor.
Regnet börjar i detta nu, men när orden började rullas upp fanns inget ljud av våta droppar mot tak och träd. Det fanns ett tyst susande från två små barns sömnnäsor, och det fanns det pulserande ljudet från bergvärmen.

Det rullar vidare det där livet. Och gräset växer.

Gräset växer

Sitter ute på baktrappan. Att klockan blivit eftermiddag redan, märkligt ibland.

För några veckor sen lessnade jag på att inte ha gått ner till 80%, men ändå bara få 80% lön eftersom det blev VAB på VAB på VAB. I kombination med andra aspekter bestämde jag hastigt och lustigt att en charter var vad vi behövde.

Biljetter bokades och köptes och lilljänta fick ögoninflammation. Veckan tog vi oss igenom, väskor packades och natten till avresa stod vi akuten-redo eftersom storgossens krupphosta inte släppte.
Med tveksamheten hängandes åkte vi ändå. Febern steg på planet på fredagen och släppte först tisdag, lagom till systeryster hostade och snorade och fick feber på hemresedagen.
Helg och arbetsdag och ingen ork kvar. Tankar spinner så lätt då och lite väl gamla spöken tog strypgrepp så bestämde att några hemmadagar behövdes för att alls orka med.
Jepp jepp, sen kröp illamåendet på och allt medan tisdag blev onsdag nu om sistens blev det skytteltrafik mellan säng och toalett. Ingen vacker magsjuka, svimmade två gånger med en öm näsa, tre bulor i huvudet, skrap i pannan och blåmärke på axeln, men barnen sov.

Så gick ett dygn med återhämtnig, förberedelse och väntan. Dagens timmar försvann i takt med att lilljäntan, allt blekare, lärde sig pricka hinken.

Och nu är det kaffe på baktrappan.
Den där forntiden får stanna där den står, nu smids planer på flyttad hallon och matplats invid trappan. Studsmatta till stora kanske, han hade gillat det i alla fall.

Och resor, än hit, än dit, än inåt, än framåt.
Det blir vad det blir, och mer än så är det inte.